AKB GER INTE SVAREN

Anna Kinberg Batra har skrivit en intressant bok om en partiledares uppgång och fall. Hennes personliga reaktioner skildras öppenhjärtigt och ingående. Däremot är analysen av varför hon misslyckades full av luckor. Många frågor lämnas utan svar.

AKB

De som tror att journalister överdriver betydelsen av maktspel och personstrider i politiken bör läsa Anna Kinberg Batras bok ”Inifrån”. Intriger och knivhugg i ryggen löper som en blå tråd genom berättelsen.

”Moderater är sällan snälla mot varandra”, konstaterar Anna Kinberg Batra och pekar ut Moderaterna i Stockholm som drivande bakom den kritik som så småningom ledde fram till hennes avgång.

”FRÅN FÖRSTA DAGEN”

Anna Kinberg Batra var uppenbarligen inte förberedd på att hon skulle möta så starkt motstånd från en del av sina partivänner: ”det var ändå lite oväntat att aktiva moderater var mer aktiva kritiker än andra debattörer, alltså mer kritiska än våra politiska motståndare. Från första dagen.”

Hon anger inte hämnd som ett motiv för att skriva boken, men namnen på de som underminerade hennes position radas upp på sida efter sida. Allra tydligast är hon i utpekandet av riksdagsledamoten Niklas Wykman.

AKB beskriver hur Wykman ringde upp henne och erbjöd ”hjälp” i utbyte mot att han själv skulle få en högre position. Efter publiceringen av boken har den episoden blivit den stora snackisen bland moderaterna i riksdagen (enligt mina källor).

”LITE ORK UR KÄNSLAN AV PLIKT”

Mest läsvärt är annars AKB:s målande beskrivningar av hur hon reagerade på den svåra stress som hon utsätts för under sina 997 dagar som partiledare. Hon upplever en ständig kamp för att få några lediga stunder med familjen, men försöken till återhämtning avbryts ständigt av någon oförutsedd händelse som måste hanteras och kommenteras. Hon skriver om hur hon kämpar med att ”få fram lite ork ur känslan av plikt”.

Som medmänniska är det lätt att förstå. Pressen på dagens partiledare är enorm. Nyhetsrapporteringen tar aldrig paus och tempot är extremt uppskruvat. Samtidigt kan man se AKB:s vittnesmål som ett tecken på att organisationen runtomkring henne hade brister och att hon inte fick tillräckligt stöd. Men den slutsatsen drar hon inte själv.

AMBULANS TILL SJUKHUS

När avgångskraven mot Anna Kinberg Batra börjar ta fart är hon på studieresa i USA och får problem med att slutföra sitt program. ”Min ambitionsnivå sjönk drastiskt till att bara genomföra det som var planerat utan att bryta ihop – annat än möjligen i baksätet på någon bil.”

Anna Kinberg Batra berättar också hur hon en tid efter att hon avgått som partiledare drabbas av kraftiga smärtor när hon andas och får åka ambulans till sjukhus. Där konstaterar man att det är en stressreaktion.

Så till bokens svagaste sidor – den bristande analysen och frågorna som inte får svar.

DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN

Idag råder bred enighet inom Moderaterna om att Decemberöverenskommelsen var ett stort misstag och aldrig borde ha ingåtts. Men Anna Kinberg Batras skildring av hur den kom till är ytterst komprimerad. Hon går inte på djupet med hur diskussionerna fördes innan uppgörelsen slöts och vilken hållning hon själv hade till överenskommelsen.

Hon berättar inte att nuvarande talmannen Andreas Norlén var en av dem som medverkade i att skriva dokumentet (ett faktum som onekligen är intressant i dagens läge). Hon nämner inte heller protesterna från riksdagsledamoten Finn Bengtsson, som var en av de mest aktiva i kritiken mot Decemberöverenskommelsen.

Varför hon lämnar dessa luckor får ingen förklaring. Hon nöjer sig med att konstatera att det var Fredrik Reinfeldt som ledde och inledde det telefonmöte där moderaternas partistyrelse sade ja till Decemberöverenskommelsen. Intrycket blir att AKB vill friskriva sig själv från ansvar och/eller vill skydda andra som fortfarande är kvar i den politiska hetluften.

REINFELDTS ANSVAR

Fredrik Reinfeldt bär ett stort ansvar för den situation som uppstod i Moderaterna efter valet 2014. Redan på valnatten meddelade Reinfeldt att regeringen skulle avgå. Sedan höll han en låg profil utåt och lät Anna Kinberg Batra föra samtalen med talmannen och förhandlingarna med regeringen.

När diskussionerna om nästa partiledare tog fart låg Anna Kinberg Batra i främsta ledet. Hon hade i praktiken redan tagit Fredrik Reinfeldts plats som Moderaternas ledare utåt.

Någon riktig partiledarprocess kom därför aldrig till stånd. De som skulle ha haft en chans att utmana AKB tog inte upp striden eftersom de bedömde att valutgången i praktiken redan var uppgjord.

Erfarenheten från andra partier, inte minst Centerpartiet, visar att partiledare som väljs i en öppen process, där olika kandidater prövas under lika villkor, har ett mycket bättre utgångsläge. AKB konstaterar själv att hon var ”den statsministerkandidat som haft kortast förberedelsetid”. Men hon riktar ingen kritik mot Fredrik Reinfeldt för att det blev så.

FLYKTINGKRISEN

Även när det gäller Moderaternas uppgörelse med partiets gamla migrationspolitik är Anna Kinberg Batra förvånansvärt obenägen att reda ut vad som hände. Under hennes tid som partiledare inträffade den historiska flyktingkris som fick alla partier att ompröva sin migrationspolitik.

För Moderaterna innebar det ett totalt avståndstagande från Reinfeldts linje. Moderaterna gick från öppna hjärtan till en mycket stram migrationspolitik. En drastisk positionsförändring.

Men i AKB:s bok passerar den stora kursändringen förbi relativt obemärkt. Hon går inte på djupet med den vånda omläggningen måste ha inneburit och vilken roll hon själv hade i den processen.

Med tanke på att AKB tillhör den liberala falangen i Moderaterna och tidigare har pläderat för ”fri invandring” bör det ha varit en stor utmaning att leda en sådan omställning. Men hon hoppar över de svåra frågorna. Och inte heller på det här området riktar hon någon direkt kritik mot Fredrik Reinfeldt.

JANUARIBESKEDET

En annan lucka finns i AKB:s analys av vad som hände efter det så kallade Januaribeskedet. Vid en pressträff i riksdagen 19 januari 2017 meddelade hon att Moderaterna tycker det är dags att lägga fram en gemensam alliansbudget och talade samtidigt om att Moderaterna tänker söka stöd hos alla partier i enskilda frågor.

AKB konstaterar att ”den pressträffen blev början på slutet för mig som partiledare”, men hon klarar inte av att reda ut varför det landade så illa.

Vi som var där – och följde rapporteringen efteråt – vet att problemet var att AKB inte klarade av att hantera de förutsägbara följdfrågorna på det hon hade sagt. Hon trasslade in sig i krångliga svar och kunde inte definiera tydligt vad hon menade med att söka stöd. Kanske visste hon inte själv var gränserna skulle dras?

Om hon hade hållit sig till det första budskapet, om en gemensam alliansbudget, och struntat i fortsättningen, så hade hon kanske kunnat landa på fötterna. Men nu blev det för mycket på en gång och AKB klarade inte av att hantera det. Men den slutsatsen drar inte AKB.

GENUSKORTET

På flera ställen i boken skriver Anna Kinberg Batra om hur kvinnor mäts med andra måttstockar än män. Könsaspekten framstår som en viktig förklaring till varför hon blev motarbetad och tvingades avgå.

Mot det kan man invända att Annie Lööf och Ebba Busch Thor är mycket starka i rollen som partiledare. Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman är andra exempel på kvinnor som haft stor framgång i politiken. Medan Håkan Juholt och Bo Lundgren blev illa åtgångna, trots att de var män.

I alla politiska partier – och Moderaterna i synnerhet – är det resultaten som räknas. Växande väljarstöd betyder fortsatt förtroende. Sjunkande opinionssiffror gör att du kritiseras och, om du inte kan vända utvecklingen, faller. Oavsett vilket kön du har.

 

Läs om vår kommentarspolicy