AKB GER INTE SVAREN

Anna Kinberg Batra har skrivit en intressant bok om en partiledares uppgång och fall. Hennes personliga reaktioner skildras öppenhjärtigt och ingående. Däremot är analysen av varför hon misslyckades full av luckor. Många frågor lämnas utan svar.

AKB

De som tror att journalister överdriver betydelsen av maktspel och personstrider i politiken bör läsa Anna Kinberg Batras bok ”Inifrån”. Intriger och knivhugg i ryggen löper som en blå tråd genom berättelsen.

”Moderater är sällan snälla mot varandra”, konstaterar Anna Kinberg Batra och pekar ut Moderaterna i Stockholm som drivande bakom den kritik som så småningom ledde fram till hennes avgång.

”FRÅN FÖRSTA DAGEN”

Anna Kinberg Batra var uppenbarligen inte förberedd på att hon skulle möta så starkt motstånd från en del av sina partivänner: ”det var ändå lite oväntat att aktiva moderater var mer aktiva kritiker än andra debattörer, alltså mer kritiska än våra politiska motståndare. Från första dagen.”

Hon anger inte hämnd som ett motiv för att skriva boken, men namnen på de som underminerade hennes position radas upp på sida efter sida. Allra tydligast är hon i utpekandet av riksdagsledamoten Niklas Wykman.

AKB beskriver hur Wykman ringde upp henne och erbjöd ”hjälp” i utbyte mot att han själv skulle få en högre position. Efter publiceringen av boken har den episoden blivit den stora snackisen bland moderaterna i riksdagen (enligt mina källor).

”LITE ORK UR KÄNSLAN AV PLIKT”

Mest läsvärt är annars AKB:s målande beskrivningar av hur hon reagerade på den svåra stress som hon utsätts för under sina 997 dagar som partiledare. Hon upplever en ständig kamp för att få några lediga stunder med familjen, men försöken till återhämtning avbryts ständigt av någon oförutsedd händelse som måste hanteras och kommenteras. Hon skriver om hur hon kämpar med att ”få fram lite ork ur känslan av plikt”.

Som medmänniska är det lätt att förstå. Pressen på dagens partiledare är enorm. Nyhetsrapporteringen tar aldrig paus och tempot är extremt uppskruvat. Samtidigt kan man se AKB:s vittnesmål som ett tecken på att organisationen runtomkring henne hade brister och att hon inte fick tillräckligt stöd. Men den slutsatsen drar hon inte själv.

AMBULANS TILL SJUKHUS

När avgångskraven mot Anna Kinberg Batra börjar ta fart är hon på studieresa i USA och får problem med att slutföra sitt program. ”Min ambitionsnivå sjönk drastiskt till att bara genomföra det som var planerat utan att bryta ihop – annat än möjligen i baksätet på någon bil.”

Anna Kinberg Batra berättar också hur hon en tid efter att hon avgått som partiledare drabbas av kraftiga smärtor när hon andas och får åka ambulans till sjukhus. Där konstaterar man att det är en stressreaktion.

Så till bokens svagaste sidor – den bristande analysen och frågorna som inte får svar.

DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN

Idag råder bred enighet inom Moderaterna om att Decemberöverenskommelsen var ett stort misstag och aldrig borde ha ingåtts. Men Anna Kinberg Batras skildring av hur den kom till är ytterst komprimerad. Hon går inte på djupet med hur diskussionerna fördes innan uppgörelsen slöts och vilken hållning hon själv hade till överenskommelsen.

Hon berättar inte att nuvarande talmannen Andreas Norlén var en av dem som medverkade i att skriva dokumentet (ett faktum som onekligen är intressant i dagens läge). Hon nämner inte heller protesterna från riksdagsledamoten Finn Bengtsson, som var en av de mest aktiva i kritiken mot Decemberöverenskommelsen.

Varför hon lämnar dessa luckor får ingen förklaring. Hon nöjer sig med att konstatera att det var Fredrik Reinfeldt som ledde och inledde det telefonmöte där moderaternas partistyrelse sade ja till Decemberöverenskommelsen. Intrycket blir att AKB vill friskriva sig själv från ansvar och/eller vill skydda andra som fortfarande är kvar i den politiska hetluften.

REINFELDTS ANSVAR

Fredrik Reinfeldt bär ett stort ansvar för den situation som uppstod i Moderaterna efter valet 2014. Redan på valnatten meddelade Reinfeldt att regeringen skulle avgå. Sedan höll han en låg profil utåt och lät Anna Kinberg Batra föra samtalen med talmannen och förhandlingarna med regeringen.

När diskussionerna om nästa partiledare tog fart låg Anna Kinberg Batra i främsta ledet. Hon hade i praktiken redan tagit Fredrik Reinfeldts plats som Moderaternas ledare utåt.

Någon riktig partiledarprocess kom därför aldrig till stånd. De som skulle ha haft en chans att utmana AKB tog inte upp striden eftersom de bedömde att valutgången i praktiken redan var uppgjord.

Erfarenheten från andra partier, inte minst Centerpartiet, visar att partiledare som väljs i en öppen process, där olika kandidater prövas under lika villkor, har ett mycket bättre utgångsläge. AKB konstaterar själv att hon var ”den statsministerkandidat som haft kortast förberedelsetid”. Men hon riktar ingen kritik mot Fredrik Reinfeldt för att det blev så.

FLYKTINGKRISEN

Även när det gäller Moderaternas uppgörelse med partiets gamla migrationspolitik är Anna Kinberg Batra förvånansvärt obenägen att reda ut vad som hände. Under hennes tid som partiledare inträffade den historiska flyktingkris som fick alla partier att ompröva sin migrationspolitik.

För Moderaterna innebar det ett totalt avståndstagande från Reinfeldts linje. Moderaterna gick från öppna hjärtan till en mycket stram migrationspolitik. En drastisk positionsförändring.

Men i AKB:s bok passerar den stora kursändringen förbi relativt obemärkt. Hon går inte på djupet med den vånda omläggningen måste ha inneburit och vilken roll hon själv hade i den processen.

Med tanke på att AKB tillhör den liberala falangen i Moderaterna och tidigare har pläderat för ”fri invandring” bör det ha varit en stor utmaning att leda en sådan omställning. Men hon hoppar över de svåra frågorna. Och inte heller på det här området riktar hon någon direkt kritik mot Fredrik Reinfeldt.

JANUARIBESKEDET

En annan lucka finns i AKB:s analys av vad som hände efter det så kallade Januaribeskedet. Vid en pressträff i riksdagen 19 januari 2017 meddelade hon att Moderaterna tycker det är dags att lägga fram en gemensam alliansbudget och talade samtidigt om att Moderaterna tänker söka stöd hos alla partier i enskilda frågor.

AKB konstaterar att ”den pressträffen blev början på slutet för mig som partiledare”, men hon klarar inte av att reda ut varför det landade så illa.

Vi som var där – och följde rapporteringen efteråt – vet att problemet var att AKB inte klarade av att hantera de förutsägbara följdfrågorna på det hon hade sagt. Hon trasslade in sig i krångliga svar och kunde inte definiera tydligt vad hon menade med att söka stöd. Kanske visste hon inte själv var gränserna skulle dras?

Om hon hade hållit sig till det första budskapet, om en gemensam alliansbudget, och struntat i fortsättningen, så hade hon kanske kunnat landa på fötterna. Men nu blev det för mycket på en gång och AKB klarade inte av att hantera det. Men den slutsatsen drar inte AKB.

GENUSKORTET

På flera ställen i boken skriver Anna Kinberg Batra om hur kvinnor mäts med andra måttstockar än män. Könsaspekten framstår som en viktig förklaring till varför hon blev motarbetad och tvingades avgå.

Mot det kan man invända att Annie Lööf och Ebba Busch Thor är mycket starka i rollen som partiledare. Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman är andra exempel på kvinnor som haft stor framgång i politiken. Medan Håkan Juholt och Bo Lundgren blev illa åtgångna, trots att de var män.

I alla politiska partier – och Moderaterna i synnerhet – är det resultaten som räknas. Växande väljarstöd betyder fortsatt förtroende. Sjunkande opinionssiffror gör att du kritiseras och, om du inte kan vända utvecklingen, faller. Oavsett vilket kön du har.

 

MP UNDER SPÄRREN IGEN

Miljöpartiet hamnar återigen under riksdagsspärren. Det visar TV4 Väljaropinion för mars månad. Även Moderaterna har motvind. Däremot har det börjat vända uppåt en aning för Kristdemokraterna.

Så här ser opinionsläget ut just nu. När ALLA väljarbarometrar vägs samman av forskarna vid Göteborgs universitet.

Miljöpartiet har backat lite från förra sammanvägningen i februari och ligger nu återigen under riksdagsspärren.

Kristdemokraterna är också djupt nere, men har ändå gått upp lite sedan februari. Kanske en effekt av att partiet fått ökad uppmärksamhet – med utspel om att förbjuda böneutrop och ta in Bert Karlsson som utfrågare.

Moderaterna har motvind. Den nedåtgående trend som började synas förra månaden har förstärkts.

Sverigedemokraterna har inte heller någon framgång – efter en månad med avhopp och bråk om riksdagslistan.

Jämfört med valresultatet 2014 är Socialdemokraterna och Miljöpartiet de största förlorarna.

Medan Vänsterpartiet, Centerpartiet och Sverigedemokraterna är de partier som har ökat mest.

I den här sammanvägningen ligger Moderaterna under sitt valresultat.

Liberalerna står också på minus och har ett besvärligt läge. När man diskuterar krispartier brukar MP och KD stå i fokus. Men L ligger också nära spärren och färdas åt fel håll.

I den traditionella blockuppdelningen är det nästan helt jämnt mellan de rödgröna och Alliansen.

Om dagens siffror blev valresultat så skulle både Miljöpartiet och KD bli utan platser. S och V skulle få tillsammans 140 mandat. Centern, Liberalerna och Moderaterna tillsammans 143.

Och SD skulle bli kvar som stark vågmästare.

 

 

MODERATERNAS UPPGÅNG BRYTS

Den kraftiga medvinden för Moderaterna är över. Det visar TV4 Väljaropinion för februari 2018. Ända sedan bytet av partiledare har Moderaterna fått ökat stöd i mätning efter mätning, men nu syns minussiffror igen. Samtidigt som det ser ljusare ut för både Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

Så här ser läget ut just nu. När alla väljarbarometrar vägs samman av forskarna på Göteborgs universitet.

Jämfört med förra sammanvägningen i januari ser vi ett trendbrott. Moderaternas uppgångsvåg är bruten. Efter rader av kraftiga plussiffror i ett halvårs tid noterar vi nu ett svagt minus för M. Samtidigt som både Centerpartiet och SD börjar öka igen. Förmodligen tar de tillbaka väljare från Moderaterna.

Om vi istället jämför dagens siffror med valresultatet 2014 ser vi att Socialdemokraterna fortfarande är en bra bit under. Moderaterna ligger på nästan samma nivå som då. Centern och SD står på rejält plus. Miljöpartiet och KD har mycket stora problem.

Blockmässigt är det ganska jämnt mellan de rödgröna och de borgerliga. Ett låst läge med SD som stark vågmästare.

Om detta blev valresultat skulle KD åka ur riksdagen. Och de sju partierna skulle dela på mandaten så här. Att bilda en stark regering med de här siffrorna blir utomordentligt svårt.

Ett alternativ som ibland lyfts fram av opinionsbildare, såväl till höger som vänster, är det här. Om Socialdemokraterna och Moderaterna kunde lägga stridsfrågorna åt sidan och samarbeta så skulle de komma upp i 189 mandat. En bra bit över de 175 som krävs för majoritet.

Fler kommentarer i TV4Nyheternas livesändning och i TV4Nyheterna kl 19 och 22.

 

 

KD LEVER FARLIGT

Moderaternas opinionsmässiga uppgång fortsätter. Moderaterna har nu passerat den nivå de fick vid valet 2014. Det visar TV4 Väljaropinion som vi publicerar ikväll. Men för Kristdemokraterna ser det mycket dystert ut.

Så här ser det ut när alla väljarbarometrar vägs samman av Göteborgs universitet. Det är inte längre någon tvekan om att Socialdemokraterna och Moderaterna är de två tyngsta partierna.

Jämfört med i december är den största förändringen Moderaternas fortsatta uppgång. Medan Sverigedemokraterna ligger still. Socialdemokraterna och Centerpartiet backar.

Det här innebär att Moderaterna nu ligger på en högre nivå än valresultat – för första gången på ett och ett halvt år.

Om man lägger ihop siffrorna blockvis så har de borgerliga en svag ledning. En procentenhet större än de rödgröna.

Men går vi till mandatfördelningen i riksdagen så skulle de rödgröna ändå bli starkare tillsammans, eftersom KD inte når upp till 4-procentspärren.

Hur illa läget är för Kristdemokraterna ser vi här. Ändå sedan 1998 har partiet backat i vartenda val. Alltmer pekar nu på att KD åker ur riksdagen i höst.

Statsvetare, som studerat små partiers möjlighet att överleva på stödröster, säger att KD:s situation är svårare nu än vid tidigare val. Vid tre procent går en psykologisk gräns. Hamnar ett parti under den nivån upplever många väljare att det inte är värt risken att rösta på det partiet.

Se intervju med statsvetaren Annika Fredén i Nyheterna kl 19 och 22.

 

NU LYFTER MODERATERNA

Stödet för Moderaterna har ökat kraftigt efter bytet av partiledare. Samtidigt har Sverigedemokraterna försvagats. Opinionsutvecklingen pekar på ett skifte i svensk politik. Moderaterna har återtagit positionen som näst största parti och leder nu över SD med 2,6 procentenheter. Det visar TV4 Väljaropinion som Nyheterna publicerar ikväll.

Så här ser opinionsläget ut just nu – när alla väljarbarometrar vägs ihop av statsvetarna på Göteborgs universitet. Socialdemokraterna är klart största parti. Centerpartiets framgångsvåg tycks vara över. Miljöpartiet och Kristdemokraterna är båda under riksdagsspärren. Men den största förändringen syns i striden om väljarsympatierna mellan M och SD.

Jämfört med förra sammanvägningen, som vi publicerade 30 augusti, så har stödet för Moderaterna ökat med hela 3,2 procentenheter. Samtidigt har Sverigedemokraterna backat med 1,9 procentenheter. Därmed har Moderaterna gått förbi SD och återigen blivit näst största parti. Med bred marginal.

I maj 2016 hade Moderaterna över 25 procent och låg nästan 8 procentenheter över SD. Sedan krympte avståndet bit för bit och i våras blev SD större. Men nu i oktober har alltså Moderaterna gått om SD igen. Tidpunkten för det senaste skiftet sammanfaller med bytet av partiledare i M och nya beslut om förändringar i partiets politik.

Jämfört med valresultatet 2014 är Centerpartiet, trots den senaste tidens tillbakagång, det parti som kraftigast har fått ökat stöd. Även Sverigedemokraterna är betydligt starkare idag än hösten 2014. Moderaterna står, trots det senaste uppsvinget, fortfarande på rejält minus i relation till valresultatet. För MP och KD är det rena katastrofsiffror. Liberalerna står och stampar. Vänsterpartiet är starkare nu än då. Socialdemokraterna ligger fortfarande en bit under sitt valresultat.

Om siffrorna i den här sammanvägningen blev verklighet skulle det leda till stora förändringar i riksdagens sammansättning. Bara sex partier blir kvar eftersom både Miljöpartiet och Kristdemokraterna åker ut. Men varken vänstersidan eller de borgerliga är i närheten av majoritet. SD har fortfarande, trots den senaste tidens tillbakagång, en mycket stark vågmästarroll.

KOMMENTAR:

Ulf Kristersson har fått något av en drömstart som partiledare. Han tog över i ett läge när Moderaterna redan hade förberett nya kursändringar i politiken. Även om de nya partiprogrammen togs fram under Anna Kinberg Batras tid som partiledare så blir det Ulf Kristersson som förknippas med att Moderaterna vässar sin politik.

Ett förslag som sticker ut, och sannolikt attraherar många av de väljare som tidigare gått från M till SD, är nationellt tiggeriförbud. Beslutet klubbades igenom på stämman i Örebro efter en intensiv debatt där starka protester hördes från framförallt ungdomsförbundet. “Man kan inte förbjuda fattigdom” var ett av MUF:s argument, men majoriteten på stämman gick ändå på partistyrelsens linje.

Bytet av partiledare har också lett till ett slut för de interna strider och maktkamper som under lång tid har försvagat Moderaterna möjligheter att stå enade utåt. Missnöjet med Anna Kinberg Batra hade trappats upp till nivåer som blev svåra att hantera. Med Ulf Kristersson har Moderaterna fått arbetsro och möjlighet att koncentrera sig på att arbeta med sakfrågor istället för personstrider.

I de första debatterna som partiledare har Ulf Kristersson överlag fått bra betyg i de enkäter som publicerats efteråt. Det har lett till positiva rubriker som gett Moderaterna förnyat självförtroende.

Ulf Kristersson har också lyckats formulera Moderaternas hållning till Sverigedemokraterna på ett tydligare sätt än vad Anna Kinberg Batra klarade av. Kristersson har undvikit att trampa ned i vaga formuleringar som ger utrymme för hårdragna tolkningar om att M och SD tänker inleda ett omfattande politiskt samarbete. Det kan vara en förklaring till att Moderaterna nu också tycks ta tillbaka väljare från Centerpartiet.

En faktor som ytterligare stärker Ulf Kristersson är att han inte är lika starkt förknippad med Reinfeldts ”öppna hjärtan”-linje som Anna Kinberg Batra har varit. När Moderaterna nu tar avstånd från Fredrik Reinfeldts hållning till flyktingpolitiken har Kristersson därför större trovärdighet som bärare av det nya budskapet.

Dock återstår flera utmaningar för Kristersson. Alliansen är fortfarande splittrad i regeringsfrågan och har ingen enad linje om hur de borgerliga ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Ska Alliansen hålla öppet för att bilda regering med hjälp av SD-röster eller inte? M och KD tycker det, C och L är benhårt emot. Väljarna vill ha besked, men det finns inga tecken på att de fyra partierna kommit närmare en gemensam lösning.

Om Moderaterna fortsätter att växa kan det också leda till att de mindre partierna vädrar missnöje med utvecklingen. Kristdemokraterna är hårt pressade och har också låga opinionssiffror. Centerpartiets framgångsvåg har skapat förhoppningar om att Annie Lööf ska kunna inta rollen som statsministerkandidat, nu verkar det mindre sannolikt än tidigare.

Smekmånaden för Kristersson kan snart vara över, men just nu är det optimism och framtidstro som präglar Moderaterna.

/ Ulf Kristofferson 2017-10-26